vi siktar mot stjärnorna i hopp om att i allafall komma till trädtopparna!

ja det kanske är just det som alltid knäcker mig. att jag inte insett att man aldrig kommer nå till stjärnorna, man kan inte va bäst i allt och man kan inte alltid lyckas.
tänk så många gånger man ligger i sängen på natten och kommer på hur värdelös och misslyckad man är egentligen. ingenting i livet har egentligen blivit som jag vill, alltså så har jag inte lyckats med någonting egentligen..

mitt största misstag  i hela mitt liv va nog dom två åren som jag spenderade med dig... du förstörde verkligen mitt liv, tänk va mycket jag missade under dom åren, tänk va mycket annat jag kunde ha gjort som hade varit så mycket bättre som jag ångrar idag att jag aldrig gjorde. jag tror inte det går en hel dag utan att jag tänker på dig, på allt du gjort mot mig, på hur du förändrat mig (både positivt och negativt) och hur det hade varit om jag inte tog det steget jag gjorde den där dagen när jag äntligen sa ifrån..
men det finns saker som gör att jag inte ångrar att vi träffades den där dagen på sommaren 2006..tänk alla underbara människor som jag träffat och lärt känna genom dig, alla minnen som jag har som faktiskt är bra, från dom stunder då jag kände mig som världens lyckligaste människa! jag saknar alla domhär människorna som jag träffat, alla har varit unika och roliga och många har fått en specielltplats och har betytt otroligt mycket för mig..
men jag fick inte bara nya vänner genom dig, fick även fiender och jag förlorade alla mina gamla vänner.

det är nog min förlust av alla andra vänner som gör mig mest ledsen.. vist det är lätt att sitta och se fel hos alla och tänka att jag klarar mig så jävla bra utan dom... men tänk bara sommaren 2005 jag kommer nog aldrig ha så roligt på samma sätt igen i hela mitt liv, vi delade verkligen allt du och jag, vi va som tvillingar men sen bara försvan du, eller var dte jag som försvann?
sen träffade jag en ny helt underbar tjej, carro, vi va som gjorda för varandra, i hade the time of my life igen men jag sumpar åter igen allting och aldrig blir sig någonting likt igen...

man vet inte vad man har förän man förlorar det...
i miss it

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0